Vart är vi i Sverige på väg när vi inte längre är beredda att ge våra nära och kära ett värdigt avsked? Såväl av respekt som av etiska skäl bör vi inte låta den avlidne vänta onödigt länge på att få sin sista vila.

Det skriver Jan Olov Andersson.

Vi i Sverige har kanske världens mest välskötta kyrkogårdar, och ett gediget regelverk för hur begravningsverksamheten ska skötas. Men vart har den avlidne tagit vägen? När jag träffar kollegor från andra länder skäms jag att tvingas berätta hur vi i Sverige håller på att radera ut den traditionella begravningsceremonin och dess betydelse för hedrandet av den avlidne och för sorgearbetet.

Det är stor skillnad på andra länders syn på död och begravning. Det räcker att blicka mot våra nordiska grannländer. Utanför Sveriges gränser låter man döden ta plats. Man foku­ serar på den avlidne och sätter med självklar­ het avskedsceremonin i första rummet. I Sverige tycks begravningar mest betraktas som något som kommer i vägen för livet som pågår. Inte nog med att ceremonin tar tid att planera, den kostar dessutom pengar. Och när ska den hinnas med? Kalendern är fulltecknad av konferenser, jobbmöten, sportlovsresor och annat man helst inte vill rucka på. Livet kommer först, den döde får vänta.

Vi levande har all tid i världen, men för den döde är klockan redan slagen. Såväl av respekt som av etiska skäl bör vi inte låta den avlidne vänta onödigt länge på att få sin sista vila. Ett värdigt avsked borde innebära att vi rättar oss efter det sorgliga som skett och inom rimlig tid ser till att den avlidne begravs under hedervärda former. Förhoppningsvis i närvaro av fler än bara de allra närmast sörjande. Vi blir nämligen allt färre som sluter upp för att ta ett sista farväl. 1999 kom det i genomsnitt 49 personer till en begravning i Sverige, i dag är siffran nere på 23. Jämför det med Norge, där en begravning i genomsnitt samlar 117 personer.

Vän av fri vilja kan hävda att det i ett så känsligt ärende självklart bör vara upp till de anhöriga att fritt bestämma vad som passar bäst. Det kan vara sportlovsresan med familjen som ligger i vägen för att begrava den avlidne i tid, eller också kan det handla om att släkten måste ges tid att planera in resor och eventuella övernattningar i samband med begravningen. När man för ett sådant resonemang skall man veta att kroppens förruttnelse börjar i samma ögonblick som hjärtat slutar slå och den processen kan inget kylutrymme förhindra. Fokus borde ligga på att tillgodose den dödes behov snarare än vad som är enklast och mest praktiskt för de efterlevande.

Men i Sverige går det åt fel håll. Tiden mellan dödsfall och begravningsceremoni blir allt längre, i genomsnitt går det tre veckor innan begravning hålls. I Stockholm dröjer det 26 dagar. Siffrorna är unika – vi svenskar väntar längst i världen med att begrava våra döda. Våra nordiska grannar klarar det på 14 dagar och på kontinenten hålls ceremonin vanligtvis inom mindre än en vecka. Judiska och muslimska medborgare ser helst att kroppen läggs i jorden inom ett eller ett par dygn.

Varför utmärker vi oss på detta vis i Sverige?

Förutom att vi inte är beredda att kasta om i våra kalendrar är en anledning att nästan alla önskar att begravningsceremonin hålls en fredag och sådana finns det bara fyra­fem stycken av i en månad. Tiderna som Svenska kyrkans pastorat och församlingar erbjuder blir snabbt fulltecknade. Som huvudman för begravningsverksamheten borde därför kyrkan ta ett större ansvar för att undvika dröjsmål genom att erbjuda fler tider för begravningar.

Att döden blivit något som vi helst inte vill befatta oss med visar också det faktum att vi i Sverige allt oftare hoppar över den traditionella begravningsceremonin. I stället låter man genomföra en direktkremation med efterföljande ceremoni med askurna i stället för kista. Tillvägagångssättet ökar och väljs i dag i fem procent av alla begravningsärenden. Allt pekar på att möjligheten också utnyttjas som ett sätt att vinna tid för att hinna samla familj och anhöriga. även om det möjligen finns etiskt försvarbara tidsvinster att göra kan direktkremationer knappast sägas bidra till ett hedervärt avslut för den avlidne.

återigen handlar det om att felaktiga prioriteringar får styra. Konsekvensen blir många gånger att vänner och bekanta till den avlidne aldrig fick möjlighet att ta avsked.
Att onlinebegravningarna ökar är också ett tecken i tiden. Som vi kunnat förstå av en debatt som nyligen förts i medierna tycks vissa av de nätbaserade begravningsbyråerna i jakten på marknadsandelar vara beredda att blunda för etiken och marknadsföra mer eller mindre spektakulära begravningsmetoder. Senast handlade det om uppskjutning av aska i rymden och begravning under ett träd vid husknuten – förfaringssätt som saknar förankring i rådande lagstiftning. Många kan förledas att önska en begravningsmetod som inte går att genomföra. I dess spår följer sorg och besvikelse för de anhöriga, men även etiska dilemman.

Vi borde ha lärt oss läxan från den sorgliga historien om företaget Promessa, som för en del år sedan förespeglade frystorkning av avlidna som en miljövänlig begravningsmetod. Runt om i landet frystes avlidna ner i väntan på en begravningsmetod som företaget aldrig kunde visa att den fungerade. Frysen på krematoriet blev en gravplats. Vissa låg där mer än tio år.

Att till människor som befinner sig i en emotionellt utsatt situation erbjuda tjänster som saknar verklighetsförankring kan aldrig vara etiskt försvarbart.

Vi borde fundera över att återerövra de sedvänjor som innebar att vi så sent som för bara några decennier sedan gav våra nära och kära ett mer värdigt avsked än vad som vanligtvis är fallet i dag. Kanske kan våra utrikesfödda peka ut riktningen. Deras starka traditioner visar att det även i ett modernt samhälle går att låta jaget stå tillbaka en stund och prioritera begravningen av anhöriga.

Medan vi levande förhoppningsvis ännu har många resor kvar, gör den döde sin sista.

Då är ett värdigt farväl inte för mycket begärt.