Varför begravning i kyrkan?

Möt Sara Garpe, präst inom Svenska kyrkan och verksam i Kungsholms kyrka, Västermalms församling i Stockholm. Hon är mån om att framhålla att en kyrklig begravning är en gudstjänst.

– Begravningsgudstjänsten är en av de kyrkliga handlingar som ingår i den process av riter som följer människan genom livet: dop, konfirmation, nattvard, vigsel och begravning.

– Det är en gudstjänst där vi både som mänsklighet, kyrka och som nära anhöriga får möjlighet att tacka, ställa frågor, och att överlämna den avlidne i Guds händer. Det sker i en form som har burit under lång tid och som rymmer olika delar som motsvarar flera olika behov, att tala om livet, döden och om ett evighetshopp.

Behöver inte vara troende

Måste man vara särskilt kristen för att begravas enligt Svenska kyrkans ordning?

– För att ha en begravning i Svenska kyrkan ska den avlidne ha varit medlem, men behöver inte ha tagit ställning i trosfrågor. Det räcker med att ha levt det här livet och att vilja ha ett avsked i det sammanhang som är kyrkans gemenskap, säger Sara Garpe.

– Kyrkan i sig, liturgin, musiken, läsningarna, bönen – också jag som präst och andra i kyrkan – är alla bärare av det som är kyrkans tro och hopp och kan också bära den som är i sorg och saknad.

Alla upplever begravningsgudstjänsten utifrån sin livssituation, men utifrån Sara Garpes perspektiv ser hon att den fyller flera behov hos de efterlevande.

– En sak som människor lider brist på idag, när familjer ofta lever så utspritt, är att få samlas. Det är inte ovanligt att släkter får möjlighet att träffas just i anslutning till att någon nära anhörig gått bort. Man får dela både det man är med om just då men också livet i övrigt.

En viktig del av processen

Sara Garpe pekar också på att anhöriga får möjlighet till ett avslut, en avlämning och överlämning som kan vara en viktig del av processen sedan en person avlidit.

– Efter dödsfallet har mycket hänt, både känslomässigt och praktiskt. Allt pekar på något vis fram till begravningen, därefter vidtar ett nytt skede. Sorgen och det praktiska fortsätter, men det brukar vara ett före och efter. Man vet att man har överlämnat en kär vän eller nära anhörig i Guds händer, och nu är det vi kvar.

– Det är det som är ritens funktion, att vara mitt i det här brytningsskedet, i det som varit, i det som sker just nu och i det som ska komma. Det illustreras väldigt tydligt i begravningsgudstjänstens uppbyggnad.

Plats för hela livet

I begravningsgudstjänsten får anhöriga uttrycka sin tacksamhet men den ger också, framhåller Sara Garpe, utrymme för det som inte blev bra, det som inte fungerat i livet.

– Inget är okänt för Gud och i gudstjänsten finns det plats både för det ljusa och det enkla men också för det tunga och svåra. Allt måste få plats samtidigt. En viktig del i samband med överlämnandet är att lysa frid över den avlidne, därmed över både det som varit lätt och som varit svårt.

Det är för att en person dött som de efterlevande samlas till gudstjänst, men Sara Garpe påpekar att det ingår i hennes roll som präst att vid behov finnas till även för de anhöriga i den process som de kan genomgå efter begravningen.